söndag 31 januari 2010

"Reinventing collapse" av Orlov (2008)

.
Det finns många böcker som varnar för förestående klimat-, miljö- eller andra katastrofer. Oljetoppen kan sägas vara en av dessa ”övriga” katastrofer som kan tvinga ner vår civilisation på knä. Ibland – sällan – läser jag om klimatforskare och andra vetenskapsmän som rent privata närmar sig övertygelsen om att det nu är kört; att oberoende av vad vi gör från och med nu så kommer det att vara för lite och för sent, eller att det fortfarande kanske skulle kunna gå att göra något, men att inget kommer att hända i tid då det folkliga stödet och den politiska viljan fattas (tänk Köpenhamn).

Även om man till nöds skulle hysa sådana åsikter är det dock inget man skyltar med i den offentliga debatten för då skulle man genast bli underkänd, utvisad, hånad, idiotförklarad eller åtminstone blir förklarad för att vara en kuf. Eftersom ingen vet något säkert om framtiden och eftersom vi förstås alla vill hoppas på det bästa anlägger alltså även dessa personer en kanske något ansträngd ”positiv attityd” när de uttalar sig offentligt:

You see, most people don’t want to be too alarmed, and they don’t want to hear about problems to which there are no ready solutions. So world-savers frequently try to tailor their public statements so that large numbers of people won’t be frightened to the point of despair and paralysis. How many times have I been told, “Keep it positive! Emphasize solutions!” Yet I can’t tell you how often I’ve sat down with an activist whose latest policy paper is all about solutions, and in heart-to-heart conversation they reveal that they don’t really think our species has much of a chance of avoiding major catastrophe, maybe even extinction.”

På samma sätt finns det många böcker som lägger stor möda på att omsorgsfullt bygga upp och belägga realistiska (men skrämmande) hotbilder, men som ändå avslutas med ett eller flera betydligt ytligare kapitel som handlar om vad vi borde göra – helst genast – för att på ett relativt smärtfritt sätt ”rädda världen”:

"many of the book authors now writing about peak oil, climate change, species extinction and myriad other urgent environmental and resource topics usually end their otherwise grim analyses with [...] "the happy chapter," a chapter with solutions and responses which will supposedly help us to avert catastrophe."

Som jag påpekat tidigare kan det därför känns nästan uppfriskande att någon som faktiskt tror att vi går mot kataklysmiska förändringar också beskriver hur dessa kommer att te sig.

Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse: The Soviet example and American prospects” (2008) är en sådan bok. Dmitry Orlov har en bakgrund som gör honom speciellt lämpad att skildra kollapsens dynamik. Han är inte forskare eller ”expert”, utan karaktäriserar sig själv främst som ett ”ögonvittne”. Han levde sina första 12 år i Sovjetunionen och i efterdyningarna av det Sovjetiska imperiets sammanbrott ett decennium senare företog han många resor tillbaka dit både i affärer och för att besöka sin familj. Som etnisk ryss som bott halva sitt liv i USA befann hans sig mitt emellan två kulturer och kunde lätt glida mellan att betrakta händelseförloppet ”innifrån” (som ryss) och ”utifrån” (som amerikan). Hans unika perspektiv, hans skarpa öga, hans motvalls-analyser och hans sardoniska humor gör hans bok till en riktig pärla.

Bokens budskap är egentligen dystert, men Dmitrys intelligens, svarta humor och mycket ryskt naturligt likgiltiga attityd - "för en medborgare i Sovjetunionen lät ordet 'arbetsmänniska' väldigt likt 'fårskalle' " - gör boken till en riktig läsupplevelse. Boken är fylld av uppgivna axelryckningar inför möjligheterna att som individ på något vis förebygga det kommande samhälleliga sammanbrottet. Här är det inte tal om att rädda världen, det bästa man kan hoppas på är att rädda sitt eget skinn! Dmitry menar dock på intet sätt att en kollaps på något sätt är total:

Civilizations do collapse [but] the process can take many centuries. What tends to collapse rather suddenly […] is the economy. […] There is a part of the population that is most vulnerable: the young, the old and the infirm; the foolish and suicidal. There is another part of the poupulation that can survive indefinetly on insects and tree bark. Most people fall somewhere inbetween.”

Bara för att kommunismen gick under och samhällssystemet rasade betydde det inte att det blev total anarki över en natt. Trots att våldet och osäkerheten ökade så överlevde de allra flesta människor från ena dagen till nästa, och från ena året till nästa. Men samtidigt var upplevelsen av att ta sig igenom dessa år som att någon drog undan mattan under fötterna från dig inte bara en, utan flera gånger, och varje gång du reste dig upp hade spelreglerna förändrats och vanligtvis till det sämre. Dmitry kallar det ”loss of normalcy”.

Den grundläggande frågan som Dmitry behandlar i sin bok är; vad kan vi lära oss av Sovjetunionens kollaps och vad kan vi utifrån detta förvänta oss när USA kollapsar (OBS! när USA kollapsar - någon gång under Dmitrys livstid - inte om). Boken börjar med en jämförelse mellan USA (”the US”) och Sovjetunionen (”the SU”). Till skillnad från andra sådana jämförelser handlar det inte om de sätt som dessa imperier skiljer (skilde) sig åt, utan om hur de istället liknar varandra på område efter område. Dmitry menar att båda supermakterna i grund och botten är väldigt lika varandra. De ville ha vad varje supermakt eftersträvar – teknisk utveckling, ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och världsherravälde – de råkade bara ha lite olika idéer om metoderna för att nå dessa mål.

The ingredients I like to put in my superpower collapse soup are: a severe and chronic shortfall in the production of crude oil (that magic addictive elixir of industrial economies), a severe and worsening foreign trade deficit, a runaway military budget and ballooning foreign debt. The heat and agitation can be provided most efficaciously by a humiliating military defeat and widespread fear of a looming catastrophe. […] It took a couple of decades for the United States to catch up, but now all the ingredients are in the pot and starting to simmer. […] Let us not even try to imagine that this will all just blow over. Make no mistake about it: this soup will be served, and it will not be tasty!

Därefter följer en jämförelse mellan Sovjet och USA på område efter område (boende, transporter, mat, medicin, utbildning, yrkesliv, religion etc.). Det intressanta är att ur ett kollapsperspektiv är USA mycket sämre än Sovjet på punkt efter punkt. Skälet till detta är (något kontraintuitivt) att eftersom saker och ting fungerade så dåligt i Sovjet var människorna redan oavsiktligt kollaps-förberedda och vana vid att lösa många problem själva. USA är en i sammanhanget välsmord maskin, men detta kommer dessvärre bara innebära att människor och sociala strukturer kommer att vara mer oförberedda och ställda när det väl brakar. Det allra värsta är enligt Dmitry en perfekt fungerande och växande ekonomi som en dag helt plötsligt kollapsar.

Ett exempel på oavsiktlig kollapsförberedskap är hur många ryssar hade en lite täppa där de odlade mat. Trots att dessa små köksträdgårdar bara motsvarade 10% av jordbruksmarken stod de för 90% av den inhemska matproduktionen. När samhället kollapsade hade många redan en vana av att ta hand om (en del av) sin egen matförsörjning och dessa köksträdgårdar räddade många människors liv.

In spite of the monumental failures of Soviet agriculture, the overall structure of Soviet-style food delivery proved to be paradoxially resilient in the face of economic collapse […] there was no starvation and very little malnutrition. But will fate be as kind to the United States?

I USA (och i Sverige) är de flesta totalt beroende av ett stort och komplext system för att odla och distribuera mat – så att snabbköpshyllorna kan fyllas på varje dag. För USAs del behövs det dessutom rikliga mängder bensin (till ett överkomligt pris) för att tanka bilen så att man kan ta sig till stormarknaden.

Dmitry pekar på flera sådana fascinerande paradoxer. Eftersom det inte fanns något profitmotiv i Sovjet fanns det inte heller någon drivkraft mot att bygga in en planerad överflödighet (”planned obsolesensce”) i de fåtaliga konsumentprodukter som fanns att uppbringa. Vad man istället byggde var enkla, funktionella och robusta (men ack så fula) kylskåp som var tillräckligt hållbara och lagningsbara för att fungera långt efter att en modell hade slutat att tillverkas.

Detta kan jämföras med min bara några år gamla-men-trasiga ”kastrullsnurra” från Myresjökök i kökets hörnskåp. Myresjöskit har för att förkorta livslängden valt att komplettera den robusta metallenställningen med några mindre plastdetaljer som håller den på plats i skåpet - men som man redan på förhand vet kommer att slitas, bli sköra och gå sönder förr snarare än senare (långt tidigare än metallen i själva ställningen). Snurran är i praktiken omöjlig att laga själv och om tillverkaren bestämmer sig för att inte hålla små plastdetaljer för fem kronor i lager (som inte ger någon vinstmarginal) så måste jag köpa en ny snurra för över 3000 kronor eller lära mig att klara mig utan… Så kan det (över)mogna kapitalistiska slit-och-släng-systemet funka i praktiken.

Ytterligare en skilland mellan Ryssland och USA är att Ryssland är ett rikt land som är självförsörjande (och mer därtill) på energi. Det gjorde det om inte "lätt", så i alla fall möjligt för Ryssland att "studsa tillbaka" efter kollapsen. USA är däremot världens största energi-importör. Men vem har något intresse att sälja energi till USA när USA mäktiga ekonomi är ett minne blott? Även på denna punkt har alltså USA ett sämre utgångsläge att helskinnat ta sig igenom en kollaps än Ryssland.

Vad rekommenderar då Orlov och hans gelikar, som likt blodhundar har ett oöverträffat luktsinne vad beträffar att upptäcka och analysera systemiska svagheter? Så här skriver en mindre lakonisk person som upptäckt många grundläggande problem med ”systemet”:

"I have written ad nauseam about the impending financial cataclysm that awaits our nation. I have spent countless hours documenting the unsustainable path of our politicians' financial decisions and lack of courage in addressing the forthcoming tragedy that grows closer by the day. Our political system is so corrupt and dysfunctional that there is absolutely no chance that our path will be altered at the voting booth".

Författaren till utbrottet ovan är uppenbarligen mycket frustrerad, och skälet till hans frustration är att han har förväntningar på att systemet borde fungera bättre. Dmitry har inte några sådan förväntningar och hans synsätt blir därför mycket annorlunda och ovant för oss svenskar som ändå i botten har en ganska stor tilltro till politiker och det politiska systemet:

The Soviet Union had a single, entrenched, systemically corrupt political party, which held a monopoly on power, The US has two entrenched, systemically corrupt political parties, whose posisions are often indistinguishable and which together hold a monopoly on power. […] It is a tribune to the intelligence of the American people that so few of them bother to vote […] the American version [of democracy] is little more than window-dressing for the real business of politics, which happens behind closed doors and mainly involves the exchange of vast sums of money.”

Although people often bemoan political apathy as if it were a grave social ill, it seems to me that this is just as it should be. Why should essentially powerless people want to engage in a humiliating farce designed to demonstrate the legitimacy of those who wield the power?"

Dmitrys förtroende för politiska lösningar kan inte bli lägre än det är. På ett ställe skriver han att ”politik hyser en stor potential att göra en dålig situation värre”. Vad Dmitry istället prisar är människor utan starka övertygelser – människor som istället sköter sina egna affärer, gör det som behöver göras och som inte lägga sig i om, vad och hur andra ska ska leva sina liv.

"The Russian people are exceptionally patient: even in the worst of post-collapse times, they did not riot and […] They coped as best they could. The safest group of people to be with in a crisis is one that does not share strong ideological convictions

Att han har lågt förtroende för möjligheterna att förändra världen politiskt betyder inte att han förespråkar apati på det personliga planet. Tvärtom. Det är först när vi slutar att lyssna på politiker och slutar att bry oss om vad som sägs på TV eller står i tidningarna som vi kan ta itu med att förbereda oss och förändra våra egna liv - trots att det är oerhört svårt att agera utifrån kunskap som varje dag motsägs av våra vardagliga erfarenheter och av de flesta personer i vår omgivning.

Rather than attempting to […] stop the world and point it in a different direction – it seems far better to turn inward and work to transform yourself into someone who might stand a chance, given the word’s assumed trajectory.

Bra sätt att förbereda sig omfattar fysiska förändringar (hålla sig i form och vid god hälsa), psykologiska förändringar och förändrade vanor (inklusive att lära sig nya saker).

En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:

"It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weigth of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."

Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.

Jag tror inte att jag misstolkar Dmitry. På andra ställen menar han att bästa sättat att förbereda sig för en ekonomisk kollaps är att i möjligast mån försöka lägga sig till med vanor och leva som om det redan har hänt. Klara sig med så lite pengar som möjligt och göra sig oberoende av den vanliga ekonomin (”demonetize”). Odla sin egen mat. Verka i gråzonen mellan den svarta och den vita ekonomin genom att byta tjänster och skaffa sig robusta kontaktnät. Lära sig att laga sådant som går sönder och ta hand om det som andra slänger. Lära sig att leva utan ”guldkant” på tillvaron.

För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från ”Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor

Motsatsen till att leva på marginalen är att hårt knyta sitt eget öde till det nuvarande ekonomiska systemets väl och ve. Gör man det kommer det att göra riktigt ont när det ekonomiska systemet kollapsar. Utifrån Sovjetiska erfarenheter var framgångsrika medelålders män de som var mest psykologiskt sårbara. När deras karriär tog slut, deras besparingar försvann och deras egendomar blivit värdelösa försvann också all deras självkänsla. De tenderade att vara överrepresenterade bland de som drack sig själva till döds och bland de som begick självmord.

Trots att Dmitrys bok är tunn (160 sidor) har jag bara hunnit belysa en del av den. Vill du läsa mer om hur framtiden kan tänkas se ut och hur du kan förbereda dig inför detta kan jag varm rekommendera att du läser hela boken från pärm till pärm. Bortom att den är mycket bra i sig ligger det ett extra värde i att läsa en text som ger uttryck för ett så ovant och tankeväckande perspektiv!

Vill du trots detta inte köpa hans bok finns det istället en del tidigare skrivna texter på nätet som täcker delar av bokens innehåll:
- "Post-Soviet Lessons for a Post-American Century" (del 1, del 2 och del 3) (2005)
- "Closing the "collapse gap": The USSR was better prepared for collapse than the US" (2006)
- Hans blogg, Club Orlov har mycket låg volym men hög kvalitet
- På sajten "Creative loafing" finns det en text om hans, och om några relaterade böcker.
.

lördag 23 januari 2010

Möt Gwen som är hemlös

.
Detta är den tredje och sista texten om de indirekta och lite mer oväntade effekterna som den ekonomiska krisens har haft i USA. Den föregående texten avslutades med en kommentar om att billig verklighetsflykt – Harlequin-romaner – ökat i den ekonomiska krisens spår. Andra varor som säljer bra när tiderna är dåliga är choklad och godis. Det är billigt att köpa, får människor att känna sig bättre till mods och kan subtituera för dyrare nöjen och allt annat du har varit tvungen att ge upp och inte längre har råd till. Utifrån en mer psykoanalytisk vinkel kan man också gissa att godis är en form av eskapism, en verklighetsflykt som tar dig tillbaka till den tid när du var barn och livet var mindre komplicerat.

"When you were a kid, going to the candy store was the highlight of your existence […] Candy can take people away from the craziness of the world for a few minutes, and I think people are craving that right now."

Att låta en fyra- eller sexåring få köpa godis för några tior kan för barnet kompensera för att familjen inte längre har råd med dyra piano- eller balettlektioner. Även försäljningen av glass, alkohol och biobesök håller stånd i USA av ungefär samma skäl. De psykologiska dimentionerna bör inte underskattas och jag har även nämnt begreppet “comfort eating” i en tidigare text. Däremot är trenden tydlig vad beträffar att byta ner sig till ett billigare alternativ inom samma kategori och alltså gå från lyxchoklad till vanlig choklad, från att dricka öl och vin på restauranger till att förlägga drickandet till hemmet, från dyrare till billigare viner och så vidare.

Två lite striktare och tristare uppräkningar från DN (här och här) ger ett svenskt perspektiv på vilka branscher och företag som inte drabbats eller som till och med har gynnats av den ekonomiska krisen.


Om vi rör oss från privat till offentlig konsumtion så har krisen även konskekvenser för offentliga utgifter på både lokal och nationell nivå. Det finns hur mycket som helst att säga om detta, inklusive en hel del om staten Kalifornien (världens 8:e största ekonomi) och dess extremt stora budgetunderskott. Här nöjer jag mig dock med två nedslag.

Det första handlar om neddragningar för “paratransit” (färdtjänst). Servicen försämras och priserna går nu upp. Avgifterna som tas ut av de som åker täcker i snitt bara en tredjedel av kostnaderna. Färdtjänst motsvarar bara 2% av allt resande med kollektivtrafik i USA men står för 13% av kostnaderna. “As good of a system it is for people with disabilities, it's a very expensive service for transit systems”. Frågan är förstås känslig och väcker många starka känslor

Many […] passengers are upset with fare increases because the service is their only way to get to work or medical appointments. "Please don't keep us prisoners in our homes," Patricia Williams, a disabled 40-year Reno resident said at a recent hearing. ‘Let us get out and see our family. Let us go to the grocery store’. “

Jag jobbade själv extra på färdtjänst under skolloven några år på gymnasiet och förvånades då (på 80-talet) över de extravaganta kostnaderna för att driva en sådan verksamhet. En hel flotta med speciella fordon ("skåpbilar" med rullstolslift), en egen växel (som hos taxi), en förare och en medhälpare (jag) - och allt vi hann med på julafton när rekordmånga ville besöka sina familjer var att under åtta timmar köra en handfull rullstolsbunda personer till och från sina familjer. Om vi i snitt lyckades köra en person per timme så var detta ett mirakel av effektivitet - det kan ju ta en del tid bara att ta sig in i färdtjänstbussen om man är rullstolsbunden och dessutom måste bli buren ner för trapporna i bostadshuset. Därefter tillkommer tid för att ta sig från ena sidan av Stockholm till andra, tid för att hjälpa den rullstolsbundne fram till huset och tid för att ta sig till nästa person. På den tiden har jag för mig att kostnaden för resenären var i det närmaste symbolisk (den täckte bara en bråkdel av den lön som enbart jag - som semestervikarie - uppbar).

En hastig koll på vad färdtjänsten gör idag och vad den kostar Stockholm ger att knappt 70 000 personer har färdtjänsttillstånd i Stockholm, att de genomför 2 800 000 resor per år och att färdtjänst har en budget för 2009 på 1 200 miljoner kronor. Det betyder att färdtjänsten kostar något över 400 kronor per resa (1 200 miljoner/2.8 miljoner resor). Det här är förstås en väldigt trubbig uträkning. Endast 20% av alla dessa resor görs med de “specialfordon” med rullstolslift som jag rattade och där kostar förstås varje resa mycket mer än det kostar att beställa fram en vanlig (eller specialbyggd?) taxibil. Jag tror också att det faktiskt kostar mer att använda färdtjänst idag ("Färdtjänstresenären betalar själv ca 15 procent av kostnaden för resorna och landstinget betalar resten"), men högsta månadskostnaden är i vilket fall 690 kronor vilket också är vad ett helt vanligt månadskort för kollektivtrafiken i Stockholm kostar.

En personlig reflektion: det är förstås bara ett mycket rikt samhälle som kan ha råd med den fantastiska service som färdtjänst utgör. Människor i det flesta länderna på jorden skulle finna en beskrivning av färdtjänstens verksamhet fullkomligt ofattbar (till exempel i min frus hemland i en annan världsdel). Och vad kommer att hända med färdtjänsten om vårt samhälle inte alltid kommer att vara rikt, utan istället blir fattigare efter oljetoppen? Hur smärtsamt kommer det då inte att vara när vi steg för steg måste skära ner på det som vi har vant oss vid att ta för givet i det moderna välfärdssamhället?


Det andra nedslaget handlar om begravningar. Det är inte så ofta jag stöter på ett helt nytt engelskt ord men “indigent”, som i “indigent burial” hade jag aldrig träffat på tidigare. Det syftar till när det allmänna går in och betalar kostnaderna för en begravning på grund av att den närmaste familjen inte har råd. Nu stiger antalet fall där ingen hämtar eller gör anspråk på en kropp som finns på bårhuset och då måste det allmänna rycka in.

the majority [is] left by families who say they cannot afford services. […] It’s not that we’re not finding families, but that the families are having a harder time coming up with funds to cover burial or cremation costs.”

Det betyder också fler kremeringar eftersom dessa kan kosta så lite som en tredjedel av vad en begravning kostar – 3 000 istället för 10 000 kronor. Även bland befolkningen i övrigt stiger antalet kremeringar i USA – från under 30% 2003 till 36% år 2008 och gissningsvis 45% år 2015 (enligt Cremation Association of North America). Vilket förstås betyder sämre tider framöver för Bröderna Fisher i TV-serien "6 feet under" och andra begravningsentreprenörer.

Att många inte har råd att hämta sina döda från bårhuset har resulterat i överfulla bårhus och i en “kommun” (county) i Florida finns det absurt nog en “general manager of the Unclaimed Bodies Unit”. Över hela landet staplas döda i bårhusen när pengarna som det offentliga har avsatt till begravaningar tar slut. En annan kommun har köpt en kylbil för att “parkera” 35 döda i den. Sanningen överträffar dikten.

"One way we look back at a culture is how they dispose of their dead […] We see people here that society was not taking care of before they died -- and society is having difficulty taking care of them after they are dead."


Jag avslutar denna serie med några närmast bisarra nedslag om den ekonomiska krisens effekter av andra ordningen. Det är visserligen omöjligt att stanna tiden eller stoppa döden, men det näst bästa kanske är en plastikoperation? Arbetslösa kvinnor i medelåldern som har svårt att få jobb kan lätt misstänka att de har sin ålder och sitt utseende emot sig. Vad är lösningen? Gratis (“minimally invasive”) plastikoperationer! Botox-injektioner är det mest populära kosmetiska ingreppet i USA (5 miljoner ingrepp per år), och nu erbjuder vissa kliniker gratis injektioner till arbetslösa. Botox är egentligen ett gift som förhindrar muskelaktivitet, men i mycket små doser paralyserar det (ansikts-)musklerna i tre till sex månader och slätar då ut begynnande rynkor i pannan och kring ögonen.

Antalet människor som lider av nattlig tandagnissel ökar i den ekonomiska krisens spår. Eftersom tandagnissel hos sovande är en undermedveten muskelaktivitet vet många inte ens om att de gnisslar tänder förräns de känner av symptomen.

I kind of thought I was going crazy […] A tooth broke for what seemed like no reason, and by the time I got to [the specialist dentist], I’d been to my physician, other dentists, even a dermatologist to try to get relief from migraines and facial pain I was taking painkillers for. I had no idea I was grinding or that grinding your teeth could even lead to all that.”

När man gnisslar tänder kan trycket på tänderna vara 5 - 10 gånger större än när man tuggar mat och tänderna kan förstöras snabbt. Just i detta fall kan faktiskt Botox-injektionerna ovan vara till hjälp. Ett annat sätt att åtgärda problemet är att skaffa en bettskena (som helst ska var inpassad för just din mun).


Det allra sista exemplet som får avsluta denna serie texter om den ekonomiska krisens oväntade effekter handlar om en kontroversiell docka som heter Gwen. Vi tar det från början, här är lite bakgrundsfakta:

Leksakstillverkaren Mattel, som tillverkar Barbie, har sedan 20 år också sålt en serie populära men dyra dockor som kallas American Girl. Dockorna “rekommenderas” från åtta år men verkar vara populära också bland yngre flickor. Varje docka har en avancerad bakgrundshistoria som berättar om deras liv och också om olika prioder av USAs historia utifrån flickornas/dockornas perspektiv. Ibland har man tagit sig an lite svårare eller till och med kontroversiella ämnen genom dockor som har fått porträttera en förrymd slav (Addy Walker), en indian (Kaya) och en judisk immigrant (Rebecca Rubin). Just valet av namn till den rysk-judiska immigranten - som “9 år gammal anlände till New York 1914” - var kanske mindre lyckat eftersom “Rebecca Rubin” också är en av FBI efterspanad “armed and dangerous” eko-terrorist :-)

Bortom de historiska dockorna finns det varje år också en “årets docka” och ett “årets tema” med spin-off produkter som böcker, tidningar och till och med filmer och datorspel. 2009 års docka heter Chrissa Maxwell och temat var mobbning. Så långt, så väl. Nu till det kontroversiella och bisarra, nämligen att en av Chrissas fiktiva dock-kompisar, Gwen, var porträtterad som hemlös. I bakgrundsberättelsen om Gwen berättar Gwens mamma:

I woke up one morning to learn that my husband had left us, and my daughter and I were evicted – truly homeless. I always thought homlessness happened to other people. Never to me. At first, my daughter and I slept in our car. I’d park so that we’d wake up near a wayside rest area or restaurant – somewhere where we could use the sink for washing up – and then I’d go to work and pretend that life was just as it had always been.”

Ta gärna en sekund för att fundera på om en sådan docka är en bra eller dålig idé. Är en "hemlös" docka ett progressivt och modigt steg av Mattel, eller är det ett sätt att utsugaraktigt kapitalisera och tjäna pengar på den tragedi som hemlöshet utgör? Skickar den hemlösa dockan Gwen rätt eller fel signaler? Frågor som har förts fram i denna diskussion är till exempel:

- Är detta ett bra sätt att ta upp frågan om hemlöshet med små flickor? Är hemlöshet över huvud taget ett lämplig ämne att ta upp med barn (i dock-form eller i annan form)?
- Är det omoraliskt att sälja en "hemlös" docka som är så dyr att inga hemlösa flickor har råd med den? Är det omoraliskt att sälja en "hemlös" docka när samma pengar skulle räcka långt ifall en riktig hemlös flicka istället fick dem?
- Eller, lär man sig viktiga saker om livet och om att känner empati med de som har det sämre genom att leka med en “hemlös” docka?

Förutom mer sansade åsikter har jag också sett de som fördömer dockan för att politiskt indoktrinera barn och för att dockan kan påverka barn att acceptera att det är en naturgiven ordning att vissa är hemlösa och andra inte (?)

För att strö salt i såren är alltså dessa dockor exklusiva och dyra – varje docka kostar närmare 100 dollar och ges ut i en begränsad upplaga (fast oroa er inte, det kommer alltid ut nya dockor). Kring dockorna finns också avancerad bizniz; förutom spin-off produkterna ovan kan man förstås köpa en mängd extra tillbehör, det ordnas olika events i affärerna som säljer dockan och man kan till och med köpa matchande kläder och klä sig likadant som sin docka!

En del tycker att dockan skulle ha kunnat vara en väldigt bra idé - ifall en (stor) del av pengarna från försäljningen hade gått till åtgärder som kommer de som hemlösa till godo. Jag tycker själv att hela historien är bisarr (inklusive hela det kommersiella American Girl-imperiet). Men om du är intresserad kan du köpa din egen hemlösa docka här och här kan du läsa de 1200 artiklarna på American Girl-dockornas egen wiki-sajt.

I USA beräknas ett av femtio barn vara hemlöst och över 40% av de hemlösa barnen är under 6 år. “When given an assignment to draw a picture of his home, one child […] asked a volunteer whether he could draw the parking lot where his mother parked the family van every night.”
.

fredag 15 januari 2010

Barn kostar

.Bild: Det kostar att skaffa barn. När det råder osäkerhet om framtiden skjuter många upp barnafödandet.


Min föregående text handlade om nya överlevnadsstrategier i den ekonomiska krisens spår. Som flera gånger tidigare spanar jag västerut, mot landet som går före, "föregångslandet" USA. Noterade ni förresten att DNs ledarskribent Niklas Ekdal också skrev om "det förlovade, förlorade landet USA" i veckan?

"Den amerikanska drömmen har på varje punkt vänts i sin motsats, åtminstone för tillfället. Drömmen om kapitalismens eviga tillväxt slutade med finanskrasch. Drömmen om det egna hemmet blev en skuldfälla när proppen gick ur fastighetsmarknaden. Drömmen om den fria rörligheten i egen bil slutade med klimatförändringar, industrikris och ett farligt oljeberoende, inte minst säkerhetspolitiskt. Drömmen om det öppna samhället slutade med skräck för terrorism"

Trots denna inledning (och mer därtill) lyckas Niklas på ren viljekraft få ihop något i stil med att "snart vänder det och USA kommer att andas morgonluft på nytt". Bisatsen "åtminstone för tillfället" ovan ger en tidig indikation på vartåt texten bär. Som skäl till denna framtidstro anför Niklas 1) valet av Obama som visade "en unik kombination av politisk stabilitet och förnyelseförmåga", 2) USAs dragkraft som invandrarland, 3) att USAs befolkning beräknas öka med nästan 40% under de närmaste 40 åren och att det innebär 4) en stor generation i arbetsför ålder som har behov av de hus som nu står tomma, 5) den ekonomiska dynamiken i USA när det väl vänder, 6) de rikliga naturtillgångarna och 7) USAs oöverträffade militärmakt.

Kanske är det överflödigt att tillägga att jag inte håller med? Man kan lika gärna vända på varje punkt Niklas lista; 1) Obama hade ett oöverträffat mandat att förändra när han tillträdde men inte mycket har hänt, 2, 3) befolkningsmängd, storlek och storsklighet blir en svaghet när energin och transporterna blir dyra, 4) de tomma husen ligger för långt bort från städer och arbetstillfällen och uteblivet underhåll av övergivna hus gör redan från början dåligt byggda hus obrukbara på kort tid, 5) det kommer inte att "vända", vi kommer inte att framöver nå än högre höjder decennium efter decennium, 6) för att bruka naturtillgångar behövs energi men USA är världens största energiimportör och går dessutom mot att bli bankrutt och 7) oöverträffad militärmakt = oöverträffade utgifter! Och har man inga pengar får man fint finna sig i att skala ner sin militärmakt och sina geopolitiska ambitioner till en mer passande storlek (något som Storbrittanien bittert fick erfara under förra århundrandet).


Nå, åter till den ekonomiska krisens indirekta och oväntade effekter i denna den andra av tre texter på detta ämne. Efter den förra textens avslutande utflykt till
till de skurkar som verkar i de “fina” finansiella kvarteren återgår jag här till den vanliga kriminaliteten som rent fysiskt hotar människors väl och ve. Det finns ett samband mellan sämre tider och ökad kriminalitet och våld. I våras skrev till exempel Der Spiegel att “America begins to turn into a brutal place once again. April has already gone down as one of the bloodier months in American criminal history”.

I en intressant analys kopplar författaren och professorn (i “Peace and World Security Studies”) Michael Klare ihop å ena sidan sämre tider och fattigdom och å andra sidan kriminalitet och våld:

In all catastrophes, there are always winners among the host of losers and victims. Bad times, like good ones, generate profits for someone. In the case of the present global economic meltdown, with our world at the brink and up to 50 million people potentially losing their jobs by the end of this year [2009], one winner is likely to be criminal activity and crime syndicates. From Mexico to Africa, Russia to China, the pool of the desperate and the bribable is expanding exponentially, pointing to a sharp upturn in global crime. As illicit profits rise, so will violence in the turf wars among competing crime syndicates and in the desperate efforts by panicked governments to put a clamp on criminal activity.”

Klare pekar med hela handen på länder som Somalia, Guinea-Bissau och Mexiko och han varnar också för utvecklingen i Kina och Ryssland – ja egentligen alla världsdelar och länder utom just USA och Europa. Dock finns det vad jag kan se inga skäl att tro att USA skulle slippa undan en sådan utveckling och kanske handlar det inte heller enbart om hur fattig man är (i absoluta termer), utan också om hur fattig man upplever sig vara i förhållande till andra i samhället och i förhållande till högt ställda förväntningar och drömmar om vad livet har att erbjuda just mig. En ung amerikan som inte kan köpa ett par nya Nike-skor (eller förortskids i Sverige som inte har råd att köpa en Ipod Touch) kan alltså tycka att de är så “fattiga” att de inte har något att förlora på att välja småkriminalitet för att få ihop pengar till livets “nödvändigheter”.

Klare pekar på Somalia som ett “föregångsland” i detta avseende. Som en kollapsad stat har Somalia i flera år redan upplevt sin egen variant av “den stora depressionen”. Vi är inte vana att tänka på somaliska pirater som offer, men enligt dem själva är de ofta före detta fiskare som drevs i konkurs när deras stat inte kunde skydda deras intressen mot bättre organiserade fiskeflottor från andra länder. Utblottade har de nu slagit sig på sjöröveri för att försörja sina familjer; “Killing is not in our plans [...] We only want money so we can protect ourselves from hunger”.

Klare gissar att kedjan av hög arbetslöshet i den formella ekonomin, ökat beroende av marginella, gråa eller svarta jobb samt ökad kriminalitet (och motreaktionen - ökat våld och repression från staten) kommer att upprepas i allt fler stater som drabbas hårt av den globala ekonomiska krisen och dess efterdyningar. Det är en otrevlig utveckling där Ryssland visar vägen för hur ökad fattigdom ger vind i seglen för ultranationalistiska grupper, hur rasismen breder ut sig och hur detta resulterar i attacker på immigranter (som förutsägbart sägs “ta våra jobb”).

En sådan spiral av ökat våld har ännu inte blommat ut i USA, men en trend under det senaste året är att människor beväpnar sig och att antalet sålda vapen starkt ökar. En nedåtgående spiral av hopplöshet, desperation och våld är något som fler amerikaner nu oroar sig för och deras svar är alltså att köpa (fler) vapen:

“ ‘I do think there are going to be people who have very little, and they are going to decide you have too much and come get it,’ said Rochelle Haughton of Billings, who described herself as a middle-aged housewife who likes to bring a gun when she travels on the open highway. […] Gary Marbut, president of the Montana Shooting Sports Association, said students taking his gun training classes report underlying worries on gun control and violence. He said the economy is prompting anxiety over what could happen next - to the point some think social order could start to break down.”


Låt oss lämna våldet bakom oss och gå över till något roligare - sex. Huruvida amerikaner har mer sex i dessa tider låter jag vara osagt, men en sak som är säker är att kondomförsäljningen har gått upp och att vissa ser detta som en indikation på, hm… ökad frekvens av intimt umgänge :-)

"With a crippled economy forcing millions of cash-strapped Americans to entertain themselves at home, it's not surprising that one particular product is seeing a sales increase — condoms. […] ‘If people don't have the money to go out to a fancy dinner or are looking to cut back, [condomes] gives them some real affordable ways to stay in and make some great memories together’."

En möjlig alternativ tolkning är att mängden sex kanske inte har ökat, men att många amerikaner nu tänker sig för noga innan de skaffar (fler) barn. Sanningen ligger säkert någonstans mitt emellan, och dessutom behöver det inte röra sig om det ena eller det andra – amerikanarna kan har mer sex samtidigt som de är mer måna om att inte skaffa (fler) barn. Om du har problem att betala huslånen är det sista du tänker på att skaffa ett barn till.

People tell me not to let money stop us from having a baby, that everything works itself out in the end […] That may be true, but right now having another baby feels more like a strain than the blessing it's supposed to be."

Från tidigare ekonomiska nergångar vet man antal födda barn är en pålitlig men släpande indikator på en industrinations fram- eller motgångar. Efter en oljekris och en allvarlig recession nådde 1976 antalet födda barn i USA sin längsta punkt efter andra världskriget.

Något som är verkligt oroande är (enligt en amerikansk undersökning från september 2009) att en tredjedel av kvinnorna med lägst inkomst uppgav att de inte har råd med det preventivmedel de skulle föredra att använda och att 18% av de som äter p-piller använder olika strategier för att spara pengar. Men att (till exempel) hoppa över en månad är en kortsiktig och våghalsig strategi som gör p-pillret mindre effektivt.

Vad gör då de som inte ens har valet att skjuta upp sin tillökning på grund av bristande tillgång på en partner att tillöka med? Kanske tar de chansen till lite lättsam och billig verklighetsflykt genom att läsa kärleksromaner. Försäljningen av Harlequin-böcker har ökat i år - liksom under den stora depressionen för 75 år sedan.

“ "The romance industry is doing well ... because in tough times like these, people want to be entertained and they want it to be affordable. Our romance books ... have always guaranteed a happy ending," said Katherine Orr, a spokeswoman for Harlequin Enterprises. "Reading romance novels won't help pay your bills, or erase the worry of an impending foreclosure, or even cure an illness. But what it does do is allow you a short escape from those staggering realities — and ultimately leave you refreshed and refocused and more psychologically able to deal with them" ”

Dagens råd är alltså att när allt går åt helvet är det dags att plocka fram den eskapistiska litteraturen och drömma sig bort för en stund!

Läs även den fristående fortsättningen på detta text; Möt Gwen som är hemlös.
.

torsdag 7 januari 2010

Nya överlevnadsstrategier

.
För en knapp månad sedan skrev jag en text om ”effekter av 2:a ordningen” - det vill säga oförutsedda och icke-intuitiva effekter som ny teknik kan föra med sig. Jag avslutade också med ett löfte att återkomma till min serie med texter om den ekonomiska krisens effekter i USA och skriva “några uppföljande texter […] om ‘krisens effekter av 2:a ordningen’ “.

Om vi tänker oss att ny teknik (eller den ekonomiska krisen) har effekter, kan vi allså prata om dessa i termer av direkt effekter (effekter av 1:a ordningen) respektive indirekta effekter (effekter av 2:a ordningen). När jag i oktober och november skrev sju texter om de vittgående (och i Sverige grovt underrapporterade) konsekvenserna som den ekonomiska krisen har haft i USA fanns det hela tiden två bakomliggande “grundorsaker” till de trender och beteendeförändringar jag då skrev om. Nästan allt i dessa texter handlade om effekter som direkt kan knytas till arbetslöshet (undersysselsättning, lönesänkningar etc.) eller husägande (huspriser, hemlöshet etc.).

Jag avhöll mig då från att skriva om sådant som befann sig för långt bort från dessa grundläggande drivkrafter. I denna och i de två efterföljande texterna lånar jag nu begreppet “effekter av 2:a ordningen” för att skriva om krisens oväntade effekter. Fast kanske är mycket egentligen inte så oväntat när man tänker efter, även om en hel del kan vara svårt att förutse på förhand. Jag kommer också att skriva om de lite mer långsökta, de överraskande (men ändå logiska), de ibland esoteriska, eller rent utav bisarra effekter som den ekonomiska krisen har haft bortom arbete och boende. Och, allt prat om att krisen är över för USAs del tror jag på den dag när hälften av alla miljontals amerikaner som blivit arbeteslösa de senaste två åren har fått jobb igen. Men det kommer inte att hända inom kort, och kanske kommer det aldrig att hända.

I denna text börjar jag med att belysa en del olika överlevnadsstrategier som krisen tvingat fram. Framöver kommer jag att röra mig mot mer oväntade och bisarra effekter som den ekonomiska krisen fört med sig.


Några saker människor nu drar in på och som inte borde vara så särdeles överraskande är kläder, café- och restaurangbesök och mat (fler köper nu sin mat hos lågpriskedjor). Det är inte heller speciellt överraskande att intresset för att köpa frön och odla mat har ökat (och att försäljningen av blomfrön på motsvarande sätt har minskat); “As the economy goes down, food gardening goes up”.

Atlee Burpee, the world's largest seed company, […] recently rolled out the "Money Garden," a value bundle of tomato, bean, red pepper, carrot, lettuce and snap pea seeds sold online at www.burpee.com. […] the pack sells for $10, and under the right conditions, […] can produce $650 worth of veggies.

Jag kan inte komma på någon annan investering som har potentialen att 65-dubbla sitt värde på mindre än ett år utom möjligtvis ljusskygga pyramidspel. Att odla sin egen mat ger dessutom möjligheter till hälsosamt fysiskt arbete och också mer hälsosam kost!


Jag vet inte om man kan säga “dra ner på”, men det är ju allmänt känt att uppemot 50 miljoner amerikaner nu inte har råd med en sjukförsäkring, och att höga sjukvårdskostander - eller till och med bara en förlossning - kan driva människor till ruinens brant. “individual [health] plans vary and can end up charging women tens of thousands of dollars for a delivery [förlossning]”.

I USA finns det “free clinics”, “a medical facility offering community healthcare on a free or very low-cost basis in countries with marginal or no universal health care”. Självklart är utbudet av sådan sjukvård i USA så mycket mindre än behovet med följd att det som är realiteter för tiotals miljoner amerikaner låter som en mardröm för oss svenskar. Det finns gott om historier om skötsamma människor som har arbeten, men som ändå inte har tillgång till sjukvård och som riskerar hälsan och ibland till och med livet på grund av bristande tillgång till mediciner eller en operation.

Karen, a working school teacher who could not keep up with her insurance payments [is] sitting on the pavement at 5 am in the dark waiting for a massive convention center to open just to see a doctor”.

Scener från ett tillfälligt uppslaget sjukläger på Virginias landsbygd leder tankarna till betydligt fattigare delar av världen:

“ ‘There's no doubt about it. There is a Third World right here in the United States’ […] Some had arrived […] two days before. They slept in cars, tents and the beds of pickup trucks, hoping to be among the first in line when the gate opened Friday before dawn. They drove in from 16 states, anxious to relieve pain, diagnose aches and see and hear better.”


Mot den bakgrunden är det lättare att förstå att tidigare ompysslade husdjur också kommer i kläm när människor nu har mindre pengar. I de tidigare texterna om krisens effekter hänvisade jag några gånger i förbifarten till hur villkoren för våra fyrfota “familjemedlemmar” (husdjur) har försämrats. De kan inte längre räkna med att på samma självklara sätt som tidigare få besöka veterinären, och det är inte en vågad gissning att djurens “lyxkonsumtion” (klippning, hunddagis, dyr hundmat, “kläder” och leksaker) minskat drastiskt. Jag har själv ibland förvånats över den omsorg och de kostnader vissa har varit beredda att lägga på sina husdjur i Sverige och i USA, till exempel för att bekosta dyra mediciner för att hantera ett permanent hälsoproblem hos ett åldrat husdjur, eller för att betala för en begravning på en djurkyrkogård.

I dessa dåliga tider verkar det dock som en del husdjur katapultats ut ur “familjegemenskapen”. Det är alltså inte bara härbärgen för människor som är överfulla i USA utan även djurhem (“animal shelters”) får ta emot fler djur än någonsin tidigare – antingen det finns plats för dem eller inte. Det har förstås funnit övergivna djur även tidigare, men det nya är att många människor nu känner sig tvingade att göra sig av med sina djur av ekonomiska skäl. Sämre än att lämna ett djur till ett djurhem är förstås att helt sonika överge det när man själv blir vräkt och måste flytta från huset.

A disconcerting consequence of many foreclosures is the increasing numbers of abandoned pets left behind. Some home owners dump their pets at animal shelters where, due to overpopulation at shelters, almost half of incoming animals are euthanized. But many home owners can't be bothered to be even that humane. Pets who are the casualty of foreclosures are often left indoors, without food, water or the comforts of a temperature-controlled environment. Experts say a dog will become dehydrated within 24 hours without water and could die in extreme heat within a few days. Like humans, dogs and cats can go for a long time without food but will quickly die without water.

Om en del har svårt att skaka fram pengar för att ge mat till sina medelstora hundar och katter är det inte svårt att förstå att även hästar kommer i kläm. Enbart kostnaden för mat kan för en häst som väger uppåt ett halvt ton uppgå till 400 dollar/månad (nästan 3000 kronor). Äger man dessutom flera hästar är det lätt att förstå att kostnaderna kan bli överväldigande. Har man sedan sin häst inhyst i någon annans stall tillkommer kostander på minst samma belopp (om du bor i närheten och utför allt arbete själv) eller flera gånger högre (speciellt om man inkluderar träning och lektioner). Självklart är det nu magra tider också för ridskolor och stall. “It used to be that 80 percent of the kids took lessons twice a week and 20 percent came once a week, but now it’s the exact opposite”.

Många hästar säljs eller ges bort gratis. En del får djurhem ta hand om. Donationerna till djurhem har dock gått ner och det finns förstås gränser för hur många hästar de kan ta emot. Några hästar avlivas (vilket tydligen är dyrt i USA). Andra skickas till Mexiko eller Kanada för att slaktas (och bli till mat förmodar jag). I västa fall släpps hästarna fria och svälter så småningom ihjäl.

Many horse owners believe their animals, if released into the wild, will be adopted by wild herds. But ‘the wild horse herd will reject them in the most violent manner […] It ends up being a bad ending for that horse.’ “


Uppfattningen om vad som utgör dåliga tider skiljer sig från person till person, men det första som får stryka på foten är “lyxvaror” som hästar och båtar. Båtar, ja. Sedan något år tillbaka har många båtägare upptäckt att de inte har råd att betala hundratals dollar per månad för att för ta hand om och underhålla sin båt och för att hålla den med en kajplats. Att sälja båten är inte heller ett alternativ eftersom det finns ett stort överutbud på marknaden men få köpare. Att skrota båten efter konstens alla regler kan kosta tusentals dollar. Många som har befunnit sig i denna desperata situation har beslutat sig för att slipa eller fila bort båtens namn och registreringsnummer och sedan helt sonika överge den. Övergivna båtar utgör dock ett problem på flera nivåer, dels för att de utgör hinder och faror för andra båtar, dels för att det kan läcka ut gifter och dels för att de vid oväder kan slita sig eller gå sönder och orsaka skador. Ytterligare ett sätt att “hantera” problemet är att sänka båten och försöka få ut försäkringspengar.

When Brian A. Lewis of Seattle tried to sell his boat, Jubilee, no one would pay his asking price of $28,500. Mr. Lewis told the police that maintaining the boat caused “extreme anxiety,” which led him to him drill a two-inch hole in Jubilee’s hull last March. The boat sank in Puget Sound, and Mr. Lewis told his insurance company it was an accident. His scheme came undone when the state, seeking to prevent environmental damage, raised Jubilee. Mr. Lewis pleaded guilty last week to insurance fraud.”

Allt man kan göra med båtar görs också med bilar och till och med med hus. I takt med att bensinpriset börja stiga och redan våren 2007 passerade $3/gallon steg också antalet “questionable insurance claims”. Vanliga laglydiga medborgare försökte sig på försäkringsbedrägerier för att sänka sina kostnader. En stadsjeep som köptes för 30 000 dollar i januari 2007 kunde bara ett halvår senare - efter att olje- och bensinpriserna börjat klättra uppåt, men långt innan de nådde sin topp sommaren 2008 - vara omöjligt dyr att tanka för sin ägare. Ingen ville köpa en bensinslukare och den var helt plötsligt bara värd 15 000 dollar, trots att köparen fortfarande hade skulder på 25 000 dollar. Då kan det tyckas vara en utväg att be en vän köra iväg och sätta eld på bilen och rapportera den stulen. En oproportionerligt hög andel nedbrända fordon “råkade” vara pickup trucks, minivans och stadsjeepar (SUV)… Just detta exempel handlar strikt talat inte om den ekonomiska krisen, utan om de ökande olje- och bensinpriserna som föregick krisen under 2007 och fram till mitten av 2008. Under 2008 tog den ekonomiska krisen vid och jag gissar att trenden med utbrända bilar fortgår även om de drivande skälen nu är något annorlunda.

När jag gjorde en sökning på de två termerna “foreclosure” (vräkning) och “arson” (anlagd brand, mordbrand) fick jag inte mindre än 250 000 träffar (!) och upptäckte också att “foreclosure arson” faktist var en term och inte bara två separata ord. Även om “arson” kallas “mordbrand” på svenska handlar det vanligtvis inte om att utsätta andra människor för fara. De flesta desperata människor som jag skriver om här försöker “bara” bränna ner ett fordon eller en byggnad. När ekonomin går på tomgång ökar antalet fall av bedrägerier och det rör sig framför allt om vanliga människor som ser detta som en sista utväg.

"the 31-year-old [Christina] Snyder allegedly offered to pay a neighbor $5,000 to help her burn down her house and make it look like a botched rape attempt - all in order to claim $80,000 in insurance money. Snyder wanted the neighbor to bind her hands in duct tape, write "whore" on her shirt, and then help her escape once the blaze was set, the prosecutor says. The neighbor demurred, instead reporting Snyder to police."


Förutom att antalet fall nu överväldigar poliser och försäkringsutredare är det säkert i många fall inte så svårt att klämma fram erkännanden när detaljerna inte går ihop. Det rör sig ju inte om förhärdade brottslingar, utan om vanliga men desperata människor. Riktiga rikingar - till och med de vars ansvarslösa beteenden har drivit fram krisen - behöver däremot inte få det så tufft eftersom dumhet, omdömeslöshet och omoral inte är något brott. Även om de tagit beslut om stora och i längden ohållbara risker och samtidigt kvitterat ut löner och bonusar som inte är av denna värld, har de inte nödvändigtvis brytit mot några lagar.

the law […] is preoccupied with discrete misdeeds more than with elemental depravity […] Criminal cases involving what's often excused as bad "business judgment" are notoriously difficult and complex […] It's hard to find a provision of the penal law that would cover [a number of blameworthy individuals], each of whom played an important role in cooking up the financial meringue that has cost America, and the world, so much. […] They all portray the meltdown as something they couldn't have foreseen.”

Flera skäl till att få finansmän kommer att få skaka galler är att: 1) de finansiella affärerna har varit väldigt komplexa (och därmed svåra att utreda), 2) affärerna har medvedet varit utformade för att ta sig förbi (men inte bryta mot) gällande lagar, 3) det är svårt att stämma en jättelik bank på Wall Street som har stora finansiella muskler och 4) det är ännu svårare att ge sig på flera samtidigt (som alla tillsammans har varit involverade i en komplex finansiell affär och som “gömmer sig” bakom varandra). För de lilla antalet smarta och priviligierade är detta ett särdeles lyckligt slut på efterspelet till den finansiella bubblan men för alla andra är det djupt orättfärdigt och orättvist.

Läs även de fristående fortsättningarna på detta text; Barn kostar och Möt Gwen som är hemlös.
.