torsdag 5 maj 2011

Resursförbannelsen

.
Bild: "Blood and oil ... farmers in the Niger delta slaughter animals poisoned by local refineries."


Lika mycket som den förra texten handlade om Libyen, så handlade den också om resursförbannelsen (”the resource curse”). I denna text tänkta jag förklara vad resursförbannelsen innebär. På sätt och vis kan denna text ses som en fristående fortsättning av den text jag skrev om boken ”Crude world” av journalistern Peter Maass i höstas. Redan då tänkte jag att denna utmärkta men skrämmande bok förtjänade en fördjupande text eller en spin-off i form av en text om resursförbannelsen (vilket jag något förhastat nämnde i texten som jag skrev för över 7 månader sedan...). Börja gärna med att läsa den tidigare texten, här kommer en liten aptitretare från den:

I ”Crude world” uppmärksammas de företrädesvis negativa effekterna av att bo i ett land som påträffar olja. Med oljeinkomsterna följer inte sällan skriande ekonomiska orättvisor, korruption och politisk repression. […] Låt mig repetera; för alla andra länder [utom Norge och Kanada] har oljan varit till mer skada än till nytta. I denna text kommer jag, utifrån Maass bok, att gå igenom en mängd destruktiva effekter som följt av att ha funnit olja i sitt land och under sin mark. Ett exempel är den strukturella tragedi som består av att oljeindustrin klarar sig med så få anställda och att välståndet som skapas av den därmed inte kommer flertalet till nytta i form av arbetstillfällen.”


Resursförbannelsen hänvisar alltså till det faktum att länder med ymniga naturresurser detta till trots vanligtvis inte blomstrar ekonomiskt eller på något annat sätt över huvud taget. Istället tenderar de att (endast-men-massivt) berika en mycket liten del av landets befolkning. Egentligen är det till och med värre än så, för länder med ymniga resurser tenderar (kontraintuitivt) att ha en sämre ekonomisk utveckling än länder med färre resurser.

Resursförbannelsen har egentligen inget specifikt att göra med just olja – det kan röra sig om vilken naturresurs som helt – men i denna text kommer jag ändå att koncentrera mig på och använda olja som det främsta exemplet (”the oil curse”). Bara för att förtydliga så handlar det alltså inte om att dessa länder hamnar på obestånd när oljan (eller vilken resurs det nu må vara) börjar sina, utan om att rikedomarna inte kommer landet och de breda befolkningslagren till nytta ens under utvinningens glansdagar.


Jag börjar med att knyta an till de alltid lika aktuella arabländerna under denna den mest arabiska av vårar. Redan för ett år sedan påpekade den engelskspråkiga Dubai-baserade dagstidningen Khaleej Times i artikeln ”Spillage of the oil curse” att det inte finns en enda demokratisk stat bland de 23 länder vars exportinkomster till största delen kommer från olja och naturgas:

Especially in Arab countries, the fabulous riches that come from under the ground tend to create overbearing governments with apathetic citizens. “In these systems, the state is large, centralised, and repressive,” [Stanford professor Larry] Diamond wrote [in an essay earlier this (2010) year].

Societies are usually “intensely policed” because “there is plenty of money to lavish on a huge and active state-security apparatus,” and bureaucracies are “profoundly corrupt.” They tend to see the money that pours into state coffers as everybody’s and nobody’s, and therefore more or less free for the taking. The public pays no taxes in the richer states, and in the view of the entrenched potentates no taxation means no need for representation.”

Diamond har blandade känslor inför t.ex. landet Iraks framtid. Även om han medger att landet lider av en skenande korruption (samtidigt som han uppenbarligen utgår från att det inte går att undvika resursförbannelsen), så menar han ändå att det finns så mycket olja i Irak att ”there will be plenty to steal and still some for development”. Detta är alltså ett best-case scenario i ett land som välsignats med mycket rikliga oljeresurser, men med svaga demokratiska institutioner och traditioner! Journalisten Maass (som besökt Irak flera gånger och många andra oljeproducerande länder därtill) har en mer pessimistisk syn på Iraks framtid:

”[Iraq] has too much [oil] for its own good. It seems reasonable to consider that the fighting may not stop until the wells run dry.

Jag vet att det kan uppfattas som kontraintuitivt, men olja och demokratisering framstår som lika omöjliga att blanda som olja och vatten. Inte nog med att få oljeexporterande länder är demokratiska, efter att ett land har hittat olja så är steg i en demokratiseringsprocess (fria val, yttrandefrihet, ökad politisk frihet etc.) betydligt mindre sannolika att inträffa. Som jag påpekade i min förra text har Libyen en hel drös med egenskaper som gör det ytterst osannolikt att landet inom en överskådlig framtid kommer att bli demokratiskt. Man måste nog vara väldigt naiv för att tro att bevekelsegrunderna för västvärldens militära engagemang i Libyen kommer sig av ”välvilliga” snarare än ekonomiskt kalkylerande skäl:

Libya’s oil reserves are among the largest and most valuable in the world, and that alone is a big obstacle to democracy. […] regardless of whether Libya’s next leader arises from a democracy movement, at some point he is likely to consider political oppression as a survival strategy that helps hold back all his competitors.”


Skriver man om resursförbannelsen finns den en lång rad sorgliga exempel från Afrika att välja mellan (Kongo, Liberia, Elfenbenskusten, Sierra Leone, Gabon, Angola, Mocambique) och man är på intet sätt begränsad till att peka ut oljan som ensam ansvarig (”blodsdiamanter” har bekostat fler än ett krig i Afrika). Men på få ställen har oljan under så lång tid lett till mer misär och större orättvisor än i Nigeria:

"It's hard to imagine a starker illustration of getting it wrong than an oil shortage in one of the world's biggest oil producers. But that's exactly what regularly happens in Nigeria, as gas stations run dry and thousands of motorists and truckers jam driveways and spill out onto freeways. Partly this is a question of how Nigeria messes up its oil industry — rotting refineries, poor distribution, price-hiking hoarders — and partly it's a sign of how oil messes up Africa.

[…] Our oil powers the world. But in Africa, it creates places [in which] no longer do people think about how to build a nation, only how they can steal from it."

Jag skrev en hel del om Nigeria i min föregående text om resursförbannelsen så det kan räcka med att konstatera att Nigerias centralbank beräknar att oroligheterna i Nigerdeltat (där oljan finns) kostar landet 1000 miljoner USD per månad i minskad export och uteblivna intäkter. Bortom dessa uteblivna inkomster finns det många fler kostnader som är svårare att beräkna men inte desto mindre verkliga för det; miljömässiga, psykologiska, sociala, kostnader för hälsa och för lidande, den höga frekvensen av beväpnade gäng, rån och kidnappningar etc. För den som vill veta lite mer om just Nigeria kan man till exempel titta på ”Vital oil: Photographer Ed Kashi captures Nigeria’s toxic legacy” (Guardian mars 2010) och ”Death and oil in Niger delta’s illegal refineries” (CNN aug 2010)

Konkurrensen från en del andra länder i Afrika är hård, men av Maass bok förstår man att det mycket väl kan hända att Ekvatorialguinea tävlar i en helt egen division i kleptokrati-VM. …Vilket inte betyder att det på något sätt är ”bra” på andra håll och kanter; i Angola kommer 90% av statens inkomster från skatter och avgifter på (utländska) energibolag. År 2005 stod exporten av olja och diamanter tillsammans för 99.3% av Angolas exportinkomster. Trots att Angola tillsammans med Nigeria är Afrikas största oljeproducerande länder så hankar två tredjedelar av befolkningen sig fram på mindre än 2 USD per dag. Angola ligger nära botten (plats 168 av 178) på Transparency Internationals Corruption Perception Index från 2010.

Även om det finns vissa lovande undantag (Botswana, Ghana), så har de naturresurser som många afrikanska länder blivit välsignade (?) med - åtminstone fram tills nu - snarare varit att betrakta som en förbannelse. Jag har förstått att resursförbannelsen inte handlar om någon enskild (lagbunden) faktor, utan om ett knippe av olika symptom som i sin tur är effekter av olika handlingar och strategier som (eventuellt utifrån olika bevekelsegrunder) i slutänden ändå har haft liknade effekter.

Ofta börjar det med att man i ett fattigt land plötsligt upptäcker en värdefull resurs (olja, koppar, guld). Det nyvunna välståndet föredelas inte bland befolkningen, utan koncentreras istället i händerna på några få. Korruptionen breder ut sig och en repressiv regering klänger sig fast vid makten för att monopolisera exportinkomsterna - samtidigt som en redan fattig befolkning blir alltmer utarmad. Ett stort beroende av (e.g. stora inkomster från) en enskild resurs skuggar och skadar den övriga ekonomin och landets inkomster kan dessutom göra oförutsägbara och tvära kast i takt med att råvarupriserna på världsmarknaden stiger och sjunker. Utifrån detta händelseförlopp följer inte sällan skador på miljön, ekonomisk instabilitet och interna konflikter och motsättningar (och i värsta fall ”eviga” inbördeskrig).


På något sätt – jag är inte helt på det klara med exakt hur – hänger också resursförbannelsen ihop med den ”holländska sjukan”. Även i de fall när exporten av naturresurser kommer folket lite mer (eller rent utan mycket mer) till godo kan det leda till icke-intuitiva negativa ekonomiska effekter för landet ifråga. Ett stort inflöde av pengar gör att landets valuta stiger i värde. Allt som produceras i andra länder blir plötsligt billigare att köpa, samtidigt som alla inhemska (jordbruks- eller industriella) produkter får svårt att konkurrera med billiga importprodukter och blir dessutom omöjliga att exportera. Detta leder i sin tur till att landet blir än mer beroende av exporten av naturresursen ifråga (och priset på denna på världsmarknaden). Landet blir "naturligtvis" också sårbart på nya och ”intressanta” sätt när det nyvunna välståndet slår undan benen för (all) annan produktions i landet.

Det var det som hände i Spanien när de skeppade in galjon efter galjon med guld från Sydamerika på 1500-talet och pengarna utan ansträngningar rullade in. Namnet "den hollänska sjukan" kommer sig av att det hände också i Holland efter att man upptäckte gas-fyndigheter där i slutet av 1950-talet (termen myntades dock inte förrän 1977). Och det händer just nu i Kanada:

I takt med att oljepriset stiger förvandlas Kanada till en energi-supermakt och den kanadensiska dollarn till en petro-valuta. Men, som Jeff Rubin påpekar, ju mer olja Kanada exporterar till USA, desto högre stiger den kanadensiska valutan mot den amerikanska dollarn och desto mindre stål, maskiner, bilar och ost kommer Kanada att producera och sälja till sin stora granne söder om gränsen. På sikt kan det bli svårt att sälja någonting alls till USA – förutom olja.

Det sätt på vilket Norge och andra oljeländer har löst detta problem är genom att investera oljepengarna i en statlig investeringsfond (Sovreign Wealth Fund) för att därigenom ”hindra” oljeinkomsterna från att översvämma landets ekonomi och snabbt spenderas. Sådana fonder har funnits i decennier (”the Kuwait Investment Authority” bildades 1953 – redan innan landet blev självständigt från Storbritannien), men antalet har ökat kraftigt under det senaste decenniet.

I Norge upprättades ”Statens petroleumsfond” 1990 och dess efterföljare är numera en av världens allra största statliga fonder. Av okänd anledning har jag aldrig sett alternativet att istället ”spara oljan i marken” läggas fram. I backspegeln kan man ju konstatera att det var ganska dumt av Norge att pumpa upp så mycket olja de kunde och sälja denna för 20 dollar per fat för 10 år sedan eftersom priset på olja nu återigen står i 100+ dollar per fat… Det kan hända att oljefondens investeringar (trots finanskrisen 2008-2009) har gett en bra avkastning, men när det fortsätter att storma i världsekonomin och börserna kan sjunka som en sten (igen) kanske den retroaktiva bedömningen av gjorda val blir annorlunda…

Visa av andras länders taskiga erfarenheter är en del länder nu betydligt mer eftertänksamma innan de huvudstupa börjar exploatera sina naturresurser i högsta möjliga takt. Ett exempel på detta är Mongoliet som sitter på koppar-, guld-, uran- och kolreserver som uppskattas vara värda tusentals miljoner dollar. I ett land som är 3.5 gånger större än Sverige men som har mindre än 3 miljoner invånare, där 40% av invånarna bor på stäppen, där över 20% lever på 1.25 USD eller mindre per dag (år 2005) och där 29% av befolkningen är undernärd förväntas BNP flerfaldigas på kort tid. President Tsakhia Elbegdorj har en examen från Harvards Kennedy School of Government och hoppas kunna styra sitt land förbi båda Skylla och Karybdis – resursförbannelsen och holländska sjukan. Jag håller tummarna och hoppas att jag slipper skriva om förväntningar som kommit på skam vid ett senare tillfälle…

Mitt allra sista exempel är den djupa skepsis jag känner mot att de naturrikedomar (koppar, järn, guld, kobolt, lithium) som det rapporterades om från Afghanistan för ett knappt år sedan någonsin kommer att komma folket till godo - om de överhuvud taget kommer att kunna exploateras i detta karga och otillgängliga land som plågats av krig och av strider non-stop under de senaste 32 åren…

En lång (lång lång) lista på utmaningar som står mellan dagens Afghanistan och extraktionen av de underjordiska rikedomar som det rapporterades om finns bra beskrivna i en knappt ett år gammal utmärkt artikel från New York Times, ”Next for Afghanistan, the Curse of Plenty?”. Och då valde jag mycket medvetet att i den föregående meningen endast beskriva extraktionen av underjordiska rikedomar som det hägrande slutmålet. Om det mot förmodan skulle gå att utveckla den infrastruktur som är nödvändig samt uppbåda de finansiella muskler och den uthållighet som skulle behövas för att göra någon vinst på hela operationen, så är det en helt annan fråga om huruvida detta skulle komma landet och hela befolkningen tillgodo, eller bara en liten klick av lokala, hänsynslösa krigsherrar samt ”i bästa fall” några utländska gruvbolag:

Because it takes up to 20 years for a mine to start earning profits and Afghanistan has been a battleground for 31 years, ’no mining company in its right mind would go into Afghanistan now,’ ” – det sista citatet sagt av en amerikansk professor i ”ekonomisk geologi”. [...]

Afghanistan [is] like eastern Congo: home to diamonds and coltan — another mineral vital to modern electronics. Both are full of warring tribes, illiterate populations, corrupt governments and brutal warlords. And both are rugged and remote, far from coastlines and with few roads or railroads, making it hard to get minerals out and policing forces in. Rich as eastern Congo is, the lot of its population for the last 15 years has been disease, starvation and massacres at the hands of local militias and invaders from Rwanda, Angola and Zimbabwe.

Tar man ett steg tillbaka kan man lika gärna börja med att ifrågasätta om de (av Mainstream Media så okritiskt) rapporterade resurserna över huvud taget existerar, eller om det snarare rör sig om spekulationer, förhoppningar och glädeprognoser. Bloggaren Cornucopia klär effektfullt och förtjänstfullt av SvD inpå bara skinnet här och här.

Ytterligare en cynisk och brutal sanning från samma artikel i New York Times får bli slutorden i denna långa text. Det rör sig om ett konstaterande om att vinsten och nyttan vanligtvis tillfaller något helt annat land än det som "råkar" sitta på den attraktiva resursen ifråga:

The great empires of the world were built thanks to gold mines, not atop them. It’s the little mercantile nations with their cohesive political systems and fierce navies that have looted the big feudal ones paved with rubies.”
.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är tydligt, att är inte ett demokratiskt styrelsesätt på plats innan naturtillgångarna exploateras, så ökar inte chansen efter att man satt igång med exploateringen.

Har det trots allt inte fungerat lite bättre i Ryssland, Brasilien och Mexico. I det senare fallet är det ju droghandeln som är problemet snarare än oljan och Ryssland har väl tagit ett steg i rätt riktning jämfört med Sovjettiden.